VARNING FÖR TANT-TRENDEN

Jag är en person som plockar lingon, stryker mina örngott, gillar långkok och gärna gör kap. Det gör mig inte till tant, absolut inte. Det handlar om vett och ekonomi, njutning och smartness.

Men det verkar som medierna i stället väljer att hoppa på en trend som de stavar Tant.

Underbara Clara, som bloggar om att hon ligger halva dagen i sängen med sin bebis, letar saker på loppis och hittar kantareller i skogen.

Elin Ek tar steget från ungdomstrotsig till tant och tipsar om rulltårta och annat.

Ebba von Sydow, fantastisk entreprenör med kunskap om pop, mode och kungligheter, leder babyrusig sitt program i tv och har tappat konturen.

Missförstå mig inte nu; jag har själv varit hemma med mina ungar och försökt få egen kvalitet på tiden. Men, medierna får inte haka på och helt tro att det går att vrida tiden tillbaka 50 år. Gå inte på tant-trenden!

Underbara Clara gör ett störttrist program i P 1 som jag tror ger de flesta tjejer ångest. Elin Ek är modig som tar ett ordentligt steg framåt, men att marknadsföra det som Tant är nedlåtande. Ebba Von Sydow måste snarast hitta tillbaka till popen och kläderna så att hon kommer till sin rätt. Helst utanför tv och säkerligen när den allra som snusigaste babytiden gått över.

Medier får inte ge ny-tanten utrymme! Det är fälla som ligger vidöppen. Jag tror att mängder av tjejer och killar som är hemma med barn, blir stressade och slutar tänka på sin egen utveckling. Jag misstänker att många unga, tror att de blir bättre människor om de väljer bort självständigt tänkande mot att fålla in sig i det prydliga tant-ledet. Det får inte hända!

I Femina recenseras Elin Eks bok och där dras en helt riktig slutsats: det handlar inte om tanten, utan om att göra saker med hjärtat.

Ta den tanken med er in i produktion och släng ut sådant som andas nedlåtande, förnedrande, bryskt och vasst. Sluta romantisera och kalla det för Tant. Det finns något positivt i den här trenden men den handlar om insikt, varsamhet och kunskap.

VAD ÄR EN TALKSHOW?

Så har då Skavlan haft premiär och sopat undan alla konkurrenter. Första programmet i fredags var mycket bra, även om jag fortfarande inte förstår varför han vill knöla in så mycket folk i varje program. Jag blir alltid litet sorgsen, i vilket fall berörd, när någon får lämna gruppen alldeles för fort för att släppa in en ny gäst. Den bortskyfflande gästen går från intressant till sekundär.

Gästerna sitter som i en terapicirkel där alla ser alla. Skickligt bildproducerande gör att man får se gäster reaktioner, vilket berör hela vägen ut till tittaren. Oftast är ju producenten beredd på reaktion, men i fredags överraskade Benny Andersson såväl producent som Skavlan. När My Skarsgård började berätta om sitt alkoholmissbruk, fyllde Benny på med egna frågor och berättelser. Och programmet levde.

Här finns talkshowens kärna – med stöd av en suverän och väl förberedd programledare ska gästen berätta. Programledarens roll ska vara showens tydligaste och starkaste motor. Skavlan säger själv, vilket han berättade i Go’morrons soffa på fredagen, att han förbereder gästerna på ämnet och vilka teman han vill ha, men sedan blir det bäst om han håller sig i bakgrunden. Alltså är bakgrundsarbetet kärnan till Skavlan.

Fantastiska snygga erfarna Karin Hübinette med höga journalistiska kvaliteter, får göra ett eget program, eftersom hon inte får göra ett annat. Enligt den trailer som vevats, ska hon vara bitsk, skrattig, stilig. Konstig trailer. I programmet göms den snygga bakom ett skrivbord framför en publik som inte får göra något. Framför allt inte skratta. Det är inget fel på Hübinette, det är fel på talkshow-konceptet i detta program, med denna programledare.

Sätt henne i en stol där hela hon syns. Skapa gemyt och sammanhang genom att båda gästerna finns där samtidigt. Skippa publiken, så fokus förflyttas från reaktion till sammanhang. Låt henne samtala och reagera. Det räcker. Det är också talkshow. Och ta bort de larviga och planerade muntrationerna, dom fungerar inte. Kanske mest beroende på Karins attityd och framtoning. Hon behöver inga skojsiga inslag. Hon är bra som hon är. Oftast mycket bra, dessutom.

Adam Alsings talkshow kan flyttas till radio. Där finns utrymme för talkshow. Hans program i tv är inte tv.

RÖD SOFFA GER RESULTAT

Tv-säsongen är igång, massor med nya program; mycket på gång så man knappat hinner fundera om man hinner med eller inte.

Samtidigt går radion in i lunken, för på hösten ser utbudet likadant ut som under våren.

Tv tänker i skolår, där säsongen börjar på hösten.

Radion tänker budgetår, där nytt börjar vid nyår.

Jag har faktiskt aldrig riktigt funderat på hur smart det var av SR när man i början av 90-talet gick över till den typen av tänk. Det gör ju att radion aldrig behöver konkurrera med tvs utbud utan att radions nysatsningar startar på helt egen bana.

Inte förrän i höst har jag kommit på hur jag ”lägger tillrätta” mina radiovanor och gillar ordningen.

Nordegren är tillbaka och jag stormnjuter. Härom dagen plockade han i gamla sändningar från Estlands frigörelse från Sovjet och det var härligt att höra unga Helena Groll och Marja Talgre samtidigt som de själva fick kommentera i studion. Jag är inte alls lika förtjust i Louise Epsteins program, eftersom jag tycker hon far iväg och snurrar till det för mycket. Men totalen är strålande och jag hoppas att SR vågar satsa på ytterligare pratshower.

Medierna har inte haft sommarledigt och gjort några riktiga toppsändningar. Programmet är en nödvändighet för mig i dag. Kropp och Själ är tillbaka, Stil likaså, Studio Ett har fått tillbaka sina strålande duo. Skönt att ha allt tillbaka till det normala!

I tv tittar jag litet på Fångarna på Fortet, som ju ÄR kul men man har sett det förut. True Talent tycker jag är trist… oavsett om talangerna är osnygga och ouppklädda och ofriserade, har jag hört rösterna förut. Jag tänker då inte sätta mig bänkad.

För det bästa som har hänt, har hänt på SvTs mornar. Ny soffa och den är röd och mer intervjuvänlig. Men, nu sänder man i par och det har hänt underverk med flera av dem. Särskilt teamet Bouvin/Leijnegard är härligt. Hon har på något sätt aldrig kommit helt till sin rätt på egen hand. Nu njuter bägge uppenbarligen av att vara två och 1 och 1 blir faktiskt 3. Grattis! TV4 har ju traditionellt varit den största morgonkanalen, nu måste man nog passa sig!

I går kväll fick jag ståpäls av underhållningen på Polargalan. Patti Smith var uppenbart rörd över de fina tolkningarna av Ola Salo och Veronica Maggio. Tv-produktionen var också bra, en lagom mix av skvallermingel och kvalitet. Snyggt jobbat OTW.

SOMMAR-REFLEXION

Usch det är aldrig kul att avsluta. Men det hör sommaren till. Jag har sällan lyssnat så litet radio, laddat ner så mycket pod som jag deletat innan jag lyssnat färdigt, som sommaren 2011.

Jag börjar med Sommar, som ju ”är” sommar, tror SR. Trist sommar 2011, mycket pretentiöst och ointressant och lååångt. Jag går igenom hela listan och hittar bara några få höjdpunkter. Henke Larsson härlig, Timbuktu, Beate Grimsrud, Vicky van der Lancken, Claes Hultling. Mycket annat var vansinnigt pretentiöst, von-oben, överproducerat, förberett, o-charmigt och trist i största allmänhet, Jo förresten, den där direktören från LKAB Lars-Eric Aaro var underbar! Har de intressanta människorna i Sverige tagit slut? Absolut inte, men det handlar naturligtviss om stressat urval och inte längre om att ha öra för charm och s.k. vanliga historier. Sommar i P 1 har blivit Skryt i P 1.

Det har funnits flera kort-serier i P 1 i sommar, charmiga och kul. Min favorit är Hemliga Kliniken, en dokumentär från en vårdcentral som i hemlighet tar emot flyktingar och papperslösa i Sverige, producerad av Filt. Serien från norra Dalarna om thailändska och andra bärplockare som lurats till Sverige att plocka Stora bär för Inga pengar alls av Randi Mossige-Norheim var underbar, om än något omständlig med för många avsnitt, Sedan har jag gärna lyssnat på årets fortsättning av serien Oförnuft och Känsla med Helena von Zweigbergk, som varit lika intressant som förra året.

Så kommer några ord om SRs nattsändningar. Jag är precis som många andra alldeles för ofta vaken om natten och det är en pina att hitta kvalitet. Jag lyssnar gärna till P6, som sänder mycket av BBCs material och då och då något från public radio i USA eller CBC, Kanadas reklamfria radio. Jag lyssnar dock inte gärna på det oförberedda snattret från Nattradion, Det finns några som åtminstone har någorlunda koll, Jenny Goldkuhl och Peter Sandberg men de är lika ofta inte tillräckligt förberedda och inte tillräckligt smarta. Men, i går natt gjorde Ola Gäfvert entré, efter många år som ordförande för Journalistförbundet på radion. Kanske stackaren är omplacerad dit och lider svårt. Men, det är mycket lovande för Natten, eftersom killen är snabb, associerar, vet mycket och tycker. Jag hoppas på en lång fortsättning! För Natten i sommar har varit hemsk…

På nätterna har Ekot också haft ett par fullständigt talanglösa personer, som varken vet vad de talat om (geografiska kunskaper är essentiella om man ska vara telegrammare på Ekot) eller kunnat prata rent. Usch, på natten ska man inte behöva vakna till av irritation för att man inte förestår vad de säger!

I tv undanber jag mig fler billiga sommarsamtal där folk pressas samman under en inspelningsvecka för att snacka om Ditt och Datt medan Någon lagar mat. Skiten står sig sällan under den tid som förflyter mellan inspelning och sändning, utan programmen glesnar och möglar under väntetiden. Refererande till min förra krönika, var det faktiskt bara Lotta Bromé som bestod provet att kunna hålla i programmet Sommarkväll i Ettan, snabb-producerad av Baluba. Utfyllnad, inget annat. Hellre en repris säger jag. What about Luuks Videokväll?

Och så är jag så glad även att SvT tänker skippa sina hallåor. Bytte just kanal för att jag inte står ut med den långhåriga tjejen som viftar med händerna och pratar en massa skit. Tack!

Just nu älskar jag såväl Damages (SvT får gärna byte till en tidigare tid, efter som jag är dödstrött när de början sända 2300) och The Hour. Tack för dem!

FOKUSERA I TV

Anne Lundberg är Kristallen-vinnare x 2 och älskad av alla. Hon är glad, flaxar med håret, kramar om folk och visar sina känslor. Anne Lundberg är personlig och går på ständigt högvarv.

Är hon verkligen en av våra bästa programledare?

Hon är tveklöst en av de mest folkkära. Men kanske inte bäst jämt och överallt. Det finns en stor risk för överexploatering, så att både hon och publiken tröttnar.

Såg nya programmet En Andra Chans i veckan. Fyra personer som utstått helvete, måste tänka om, fokuserar på resten av livet, överleva med själen som insats. Ett sådant hjärtskärande program hade nog blivit OK med vem som helst, kanske t o m utan programledare.

Men Anne Lundberg kommer in, lättar upp stämningen, pendlar mellan högt och lågt, får folk att bli privata utan att det blir kletigt, tv blir mjukt och runt och kraftfullt med hennes insats. Hon är outstanding.

Jag tror däremot att det handlar mer om mod än om talang. Hon är modig. Hon vågar visa sorg, glädje, intresse, tillkortakommanden, undringar, kraft, humor. Kort sagt, hon vågar vara den hon är, och i vår tv.

Därför är hennes program med den charmige och glade kocken German Zamudio härliga, spirituella och smakrika. Han är en personlighet som blir bättre i hennes sällskap. Man skrattar och njuter, känner doften av salta hav och saltad potatis. Anne Lundberg är bra på att få folk att växa i rutan.

I Antikrundan blir det lätt för mycket, när andra wannabes står bredvid henne och det skrattas käckare än käckt och gladare än glatt. Där blir det inte sällan smått jobbigt med all förbindlighet och alla skratt. En nedtoning skulle programmet vinna mycket på. Kolla den engelska förlagan.

I Plus var hon en felsatsning. Det har ni redan glömt, inte sant?

Vad jag vill komma åt är SvTs enorma tilltro till Anne Lundberg som talangen som kan allt, och som ska och kan användas överallt.

Ingen kan allt. Och ingen ska jumpa på isflaken och användas på alla ställen. Det gäller nästan alla i rutan.

Fokusera, är svaret. Anne är fantastisk i program som det i veckan och som sänds i ytterligare nio veckor framöver. Hon var kanon i Uppdrag Granskning. Men låt henne i växa i program tillsammans med vanligt folk och låt henne vara nyfiken, undrande, stöttande och öppen. Inga fler flaxiga intervjuprogram, särskilt inte sommartid, med kändisar och talanger, inga fler banketter och annat. Använd henne där hon är bra, kanske bäst. Bland sårade, rädda, kämpande, talangfulla personligheter som vågar visa upp sig. Då är hon magnifik.

Rätt person på rätt plats. Claes i Rapport, Kristoffer bland kultur och musik, Camilla Kvarfort bland aktualiteter, Luuk i populärkultur och Anne Lundberg i de nära samtalen, mötena och porträtten.

Inte svårt. Lätt. Och bra.

STORA RADIOPRISET, kanske

Nu har alla grupper avgivit sina röster till Stora Radiopriset, så jag känner mig fri att ha en åsikt. Priset har utvecklats till att bli roligt och överraskande, mycket roligare än Kristallen. Men även där kan man ju hoppas… Prisutdelning blir det 29 september. Så här hoppas jag om årets radiotalanger:

Årets Folkbildare

Cecilia Uddén tillsammans med Agneta Ramberg. Tveklöst.

Årets Kanalprofilering

P 3. Nytt och fräscht och annorlunda

Årets Morgonprogram

P 1 Morgon

Årets Musik

P 2 och Musik på väg

Årets Närradio

Vet inte, lyssnar för dåligt

Årets privata radiostation

Radio1

Årets Public Service

Medierna. Självständigt, tufft, egna nyheter och egen research

Året Reportage

Randi Mossige-Norheim om de thailändska bärplockarna i Särna

och

Hanna Hellqvist med Storstadsdjungeln

och

Rosa Fernandez och Gustaf Asplund med Hemliga Kliniken

Alltså jättesvårt! Tur att jag inte satt i den juryn...

Årets Rookie

Ingen aning! Hoppas det finns kul förslag från reklamradion?!

Årets Underhållning

Svårt, men röstar för Morgonpasset

Årets Specialpris

Elle-Kari Höjeberg för omgörningen av P 2

HAR INGEN LÄRT SIG?

Norden vaknar till vardag efter en av de värsta och svartaste helgerna någonsin. Det känns overkligt att det bara gått tre dagar sedan mardrömmen började.

Nu måste den stora journalistiska självkritiken börja i Sverige. Framför allt hos SvT. Det måste nu strös salt i såren så att man börjar inse att det alltid måste finnas en beredskap för det allra värsta.

Visserligen går det att skylla på att förra veckan var en stängd medieverkstad där bara inhyrda vikarier, unga, oerfarna och allehanda replacements skulle få ihop något om glass, mobiltelefoner och åskskurar.

Mer än 6 timmar efter det makabra bombdådet i Oslo, gjorde Rapport 1930 en av sina sämsta sändningarna i mannaminne. Hur är detta möjligt? Aktuellt 2100 släppte fram en programledarvikarie Pelle Nilsson, tror jag han hette, som under omständigheterna faktiskt kunde behålla lugnet någorlunda som programledare. Men journalistiskt var sändningarna under all kritik.

Samtidigt åstadkom NRK något så fantastiskt närvarande, informativt, lugnande och icke-spekulerande, trots att alla stod mitt i stormens öga. Suveräna reportrar, fasta och kommunicerande programledare, fina och adekvata samtal i studion, balans och närvaro. Inte en sekund av osäkerhet, förvirring, tappade trådar eller flackande blickar.

Vad kan man lära sig av detta? Någon vän på FB skrev att hela sändningen från NKR borde ingå i journalistutbildningen i fortsättningen. Rätt.

Sverige har gått igenom fler akuta nyhetslägen än Norge, antar jag. I vilket fall handlar det om Estonia, Stureplansskjutningar, tsunami i nära tid och Palmemordet framför allt. Hur är det möjligt att det känns som om inget har lärts, inga slutsatser dragits, inga erfarenheter resulterat i kunskap och framförhållning?

Även om ledarskap och grupper ersatts av vikarier och relativt oerfarna, måste det alltid finnas en akutplan. Varför skulle annars sjukhus ha bakjourer? Då och då uppstår akuta lägen när en arbetsplats måste få in sina bästa, rutinerade, erfarna, klartänkta medarbetare omedelbart. Det fanns faktiskt tid att få in folk för att jobba rätt och snabbt. Det visade SR tydigt.

Nu gäller det att lösa, säkerställa, omformulera rutiner och akut-listor, skapa regler för VEM och VILKA som måste jobba då saker faller i bitar världen runt. Skyddsglasögonen av, allihop! Vardagen måste planeras som om kaos lurar runt hörnet varje sekund. Allt annat är oprofessionellt – och respektlöst mot tittarna.

Beröm x 3

Jag hade en halvfärdig krönika om bl a Johar Bendjelloul i datorn, när Den Store Croneman gav honom beröm i sin krönika. Blev naturligtvis superglad å killens vägnar, han har visat kvalitet, lugn och nyfikenhet ända sedan tiden på ABC.

Det framstår då som litet andefattigt att ”bara berömma”.

I stället undrar jag vad SVT gör med honom efter att Gomorron tar sommar. Tips: bilda ett nyfiket och nytt team med ännu en begåvad person: Ülkü Holago, just nu sidekick till Nordegren i P1, men även programledare och reporter på UR. En fantastisk tjej!

En annan begåvning finns i programmet Stil. Bakom Susanne Ljungs kvalitetsanalyser finns en jättespännande grupp av reportrar, där särskilt Erik Sjölin bör få uppmärksamhet. Vilken begåvning! Vilket nytt sätt att använda radio på! Mitt radiohjärta dunkar av lycka när en ung (?) talang hittar helt nya formspråk, vågar använda sig själv som relief till ämnet och duttar med ljud här och var, som ger en rörelse och bakgrund, rikare än månget tv-program. En ros, varsågod!

Annars tänker jag på Kristallen och Radiopriset i höst. Hoppas hoppas att folk tittar litet vid sidan av och ger pris till andra är Anne Lundberg och Gert Fylking. Lovar återkomma med mina personliga favoriter.

Alex kan!

Oj vad ointresserad jag varit att titta på tv på Aftonbladets webb.

Stön! Alex Schulman! Nej!!!

Vad fel har jag haft. För nu har jag tittat! Vad bra det är! Långt långt bättre än mycket annat.

http://www.aftonbladet.se/webbtv/noje/schulmanshow/article13056734.ab

Här har jag väntat och väntat på en talkshow som verkligen är på riktigt. Inte sönderplanerad av frågor som har sina klara svar, inte välkommen och snacka och vassegå och gå, inte frågor som resulterar i någons nya bok, film, skiva. Utan kul och smart snack om saker som vi alla tänker och pratar om. Och så finns den!

Killen KAN ju tamefasen. Litet regi och en planering och programmet lyfter ännu mer. Ring honom, Peter Nyren!

16 & Pregnant

Sent i livet har jag börjat kolla på MTV. Trots min ålder, skäms jag inte. Bland det intressantaste jag vet just nu är 16 & Pregnant. Går litet när som helst och i en salig röra mellan de tre säsongerna men jag sitter spikad när jag kan.

Användningen av preventivmedel bland sexdebuterande tonåringar i USA är skrämmande låg. 20 procent struntar i att skydda sig. Serien 16 & Pregnant är naturligtvis tillverkad för att avskräcka, informera och ge relief åt problemet.

Tonåringarna har varken ideal, information eller framtidstro. De medverkande finns i landets verkliga underklass, med lågutbildade föräldrar, frånvarande pappor, hysteriska och opsykologiska mammor, killar som sticker, svärande tonårsmammor, they are all there. Samtidigt blir man (naturligtvis, det är ju tv...) full av beundran över småflickor och grabbar som plötsligt blir vuxna och satsar på skolan, jobbar dag och natt och t o m orkar adoptera bort sitt barn för att ge det ett bättre liv. Amerikanskt sedelärande, präktigt och samtidigt spännande tycker jag.

SLÄNG UT HALLÅT

Jag skulle för en gångs skull se på TV4 härom kvällen. Rättare sagt, jag skulle kolla om Karin Svärds program om cancer var något att se. Programmet med allt sitt viktiga och hjärtskärande innehåll påannonserades av hallå. En brud med intetsägande stirrande ögon läste en text som någon annan satt samman. Bedrövligt.

Sedan sitter jag en kväll och ska se på Ettan. En viftande och skrikig brud berättar något som jag inte hör, inte vill veta och känner avstånd till. Äntligen börjar programmet…

I P1 sitter en person och säger saker som jag redan vet. Nejmen hörrni…!

När P3 startade 1993 beslöt man att skippa hallåt. I avan för program kunde programledaren påa nästa. Lätt som en plätt. Här kunde man dessutom skapa viss dramatik, en cliffhanger skulle sitta fint, ett känslomässigt överlämnande från person till person kunde utformas, växa och ges kontur. Det är snart 20 år sedan.

Ändå sitter människor i rutan och spelar teater och vill ge oss intryck av att de vet något. Många tror att hallåt är nödvändigt för att skapa kontakt med lyssnarna och tittarna. Den tiden är förbi.

Jag jobbade före jul med hallågruppen på YLE i Finland. Jag skulle komma tillbaka för att kolla resultat och stämma av ambitioner. I stället fick jag veta att hallågruppen var nedlagd och har gjort sitt.

Bravo! Hallåt hör forntiden till. Låt oss slippa.

Förresten, jag lämnade Karin Svärds program efter 4 minuter.

Trist och själlöst

Jag är inte alls imponerad av BBCs bröllopsproduktion. Visst, massor med kameror, bra bevakning av resor och transporter hit och dit. Men, charmlöst. Få riktigt bra bilder på gästerna, trista bilder på brudparet. Tänk att man skulle bli imponerad av SvTs produktion av vårt eget prinsess-bröllop.

Men, något fel måste det ha blivit på SvTs kommenterade sändning. Jag har bara engelska bilder i min tv, ingen John C och ingen Roger L. Slår snabbt över till 4an där Claes-Johan Larsson (tidigare P 3 och SR) är bra och påläst, faktiskt bättre än Roger Lundgren i Ettan. Trist att Ebba von Sydow inte fick sitta kvar och kommentera klänningar i SvT. Jag är inte det minsta rojalistisk men jag trodde faktiskt att glammet skulle beröra mig mer. Själlöst.

Jag har just återkommit från en dag med chefer från Sveriges Radio P4. Kanalen ändrade inriktning på de lokala morgnarna för drygt ett år sedan och fyra kanaler bad om min hjälp att lyssna mig till om förändringsarbetet är tillräckligt och håller. Jag tipsar er gärna om morgnarna i SR Jönköping, där Johanna Linder med sidekickar håller hög profil och svansföring. Innovativt och kreativt. Deras bröllopsmorgon hade jag velat höra! Lyssna via sr-hemsidan eller IPhone-appen.

Nu kom Chrispinsson med sidekick tillbaka i SvT. Dåligt ljud…nej det här var inte kul.

Fast litet fick jag skratta. Prinsessorna Beatrice och Eugenie har världens skrållor på huvudet! Hahaha!

Bra och glad påsk!

Lyckokänsla över en hel del medialt just nu:

Daniel Alling är tillbaka i P 1, hurra som fasen! Visserligen vickar han bara för Nordegren, men jag har aldrig förstått hur SR kunde undlåta sig till att stoppa tillbaka honom på Sporten när han kom tillbaka från NY och korretiden. Men begåvningen visar sig kunna tyska och nu ska han till Berlin. Jag blir alldeles lycklig över att han ska berätta för mig därifrån. Tack.

Reportagen blir bättre och bättre i radion. Stil i fredags (15 maj) handlade om cigaretten som mode-accessoar och där förekom flera radio-hantverkare som borde ha pris.

Mästarnas mästare är mycket bra tv och även om Micke Lejnegard har en undanskymd och ganska profillöst roll, så är han och programmet utmärkt underhållning. På morgnarna har hans intervjuande gått från skit till riktigt bra. Undrar just vad SvT vågar placera honom på nu? Han är verkligen inte någon stark profil, men han är bra på något svenskt sätt som man inte kan bortförklara.

Såg någon Damages i SvT jättesent förra veckan? Glenn Close som knivskarpt ond advokat, ligger på Play, avsnitt 3 på måndag nästa vecka. Otroligt bra, brrrr.

Mindre bra är Resebyrån. Att ge Helene Benno uppdraget att göra det nya Packat och Klart var säkert smart. Men hon verkar inte ha fått mer än 2 spänn. Programmet känns stillastående, fattigt och ofokuserat. Så mycket skäll som Packat fick, framstår det nu som Oscarsvinnare. Vad Olle Palmlöf gör i studion förstår han inte ens själv. Vidareutveckla med större konsumentperspektiv målgruppsfokus och kvalificerade medverkande och lägg det i GoKväll. Eller sluta med att testa rese-tv. Det ÄR svårt.

Glad Påsk!

Så är det...!

En man i en luftballong insåg att han kommit vilse.

Han minskade höjden, fick syn på en kvinna nere på marken, sänkte sig ytterligare och ropade till henne: "Ursäkta, kan du hjälpa mig? Jag hade avtalat ett möte med en person för en timme sedan, men vet inte längre var jag befinner mig."

Kvinnan svarade; " Du är i en varmluftsballong cirka 30 fot över havet på 57.41.47 grader nordlig bredd, och 17.12.47 grader östlig längd." "Du måste vara tekniker", svarade mannen. Det är jag, sa kvinnan. Hur visste du det? Tja, sa mannen, allt du sagt är tekniskt korrekt men jag är fortfarande vilse. Det enda jag fått ut av din hjälp är att jag blivit ytterligare försenad.

Kvinnan nedanför konstaterade: Du måste vara chef.. Det är jag sa ballongflygaren häpet, hur kunde du veta det?

Enkelt, sa kvinnan, du vet inte var du är, du vet inte vart du ska. Du har stigit i höjden genom att vara uppblåst, du har träffat avtal som du inte är i stånd att hålla och du förväntar dig att folket under dig ska lösa dina problem. Faktum är att du befinner dig i samma situation som du gjorde innan vi möttes, men nu är det plötsligt mitt fel.

Kloka Jenny

Så här skriver Jenny Östergren i sin senaste krönika:

"Det hänger på chefen också för dem som vill leda prestigeprogram på bästa sändningstid. Att "gå igenom rutan" är en tiondel av jobbet. Framgång beror på sammanhang, uppbackning och uthållighet."

Tänk om fler skulle kunna förstå detta. Chefer alltså. Många tror att det räcker med ett beslut om att ”du får jobbet”. Vad är det sedan som går fel?

Svar: brist på instruktioner, återkoppling och uthållighet. Och feghet.

Första gången jag var chef blev jag superskraj när det lät illa. Redaktionen jag satt samman fungerade inte, folk grälade och vi fick sätta in skärmar mellan skrivbordet från början. Jag tog in två konsulter, som kom tillbaka och sa att människorna inte gillade varandra. Resultatet hördes ända ut i radio. Jag la ner programmet.

I dag vet jag bättre. Naturligtvis väljer man rätt från första början! Men man måste visa det! Tilltro måste följas av ännu mera tilltro, tydlig beställning och ännu tydligare instruktion om programledarrollen och mål med programmet. Det är inte programledaren som ska uppfinna sitt jobb, det ska vara solklart från första början vad man som chef vill ha.

Jag hör ständigt skvaller om chefer som håller sig undan, som reagerar fult, spyr galla och är missnöjda över resultaten. De beter sig skamligt, ansvarslöst och borde skylla sig själva för det mesta som syns och hörs.
Många tycker att kvinnor är fega och inte har uthållighet när de inte vågar testa nya uppdrag. Jag tycker det är helt begripligt. Dåliga, ofta manliga, chefer som gett suddiga uppdrag och som ballar ut och sticker när det inte blev som man tänkte sig. Otydlighet skapar röra, röra skapar otydlighet. Skit in, skit ut. Tydlighet, uthållighet och rätt kemi i gruppen är nyckeln. Och en bra chef.

En bra helg i april

Medierna P 1: bland det bästa och modigaste som SR gjorde när utläggen på produktionsbolag blev ett faktum, var att lägga ner Vår grundande mening i Malmö och outsourca. Tredje Statsmakten som prodbolag har gjort en resa och i början var mycket stelt, grabbigt och förutsägbart. Nu är programmet en nödvändighet. Bra jobb om Silvia-gate i lördags, toppjobb om vilka som får kommentera Japans kärnkraft i slutet av mars. Mycket bra programledare är Martin Wicklin. Förra sommaren gjorde de Hanna Hellqvists fantastiska serie om djur i storstan, Storstadsdjungeln.

Huset mittemot: Filt och fantastiska Eva Staaf gör ljud-college i krönikeform, det ska tydligen bli 12 avsnitt. Öronbomull och hjärngympa.

Söndag med Tilde i TV4: hon är faktiskt Sveriges bästa och bredaste intervjuare tycker jag. Lyhört, kunnigt, fördjupande, personligt. Sawatsky skulle kvirra av lycka om han hörde henne. Skulle vilja göra en kurs med henne så att fler får lära sig! TV4 ska vara så glad glad glad över henne. Hoppas hon har skitbra betalt, världens bästa redaktion, blommor och tårta varenda söndag. Omistlig.

Ingen tanke

Egentligen borde man vara superglad över att nya Radio1 behandlas med sådant intresse, faktiskt nästan vördnad. Hur många gånger per år startar inte radiokanaler på nytt eller öppnas det ett nytt fönster i någon av SRs kanaler, som inte en själ skriver om. Nåväl, nu har alla pratat om att det saknas kvinnor i kanalen. Ett problem för nästan alla mediekanaler, såväl tv som radio. Det kan jag skriva om en annan gång.

Problemet är avsaknaden av tanke. PRAT är inte en programförklaring. PRAT UTAN MUSIK inte heller. Att man skapat kanaler i USA som bygger på personer som oförblommerat snackar, skrattar, skriker, domderar, tycker, tycker ännu mer och snackar utan gränser betyder inte att vi har behov av det i Sverige. Inte alls. I vårt land har vi lärt oss att lyssna. Lyssna på snack, musik, debatt, nöje och det mesta. Vi lyssnar på vår radio i det här landet.

Därför är det beklagligt att Aschberg i sin egen programförklaring på hemsidan säger ”Mitt program föds i stunden”.

Inget program som föds i stunden håller särskilt länge. Alltför många tror dessutom att det räcker som kvalitetsbegrepp och lyssnarlojalitet att "bara låta saker hända". Sveriges lyssnare är för kvalificerade för det.

En programförklaring och en duktig producent. Ge Aschberg det omedelbart.

Bakom en ypperlig radiopersonlighet som Thomas Nordegren, som verkligen låter mycket födas i stunden, står Ulph Nyström, som jobbat bakom Annika Lantz i mer än 10 år. Innehållsligt är programmet superklart, ordentligt avgränsat och genomtänkt.

Nu efterlyser alla fler kvinnliga programledare till Radio1. Lina Thomsgård erbjöd sig direkt. Hoppas att åtminstone hon har vett att kräva en producent och en programförklaring.

Mera talk!

Lyssnar till Thomas Nordegren på Eftermiddagen i P 1, dock alltid via pod eller app. Det är väl så här som MTGs Radio 1 tänker sig att det måste låta med start i april.

Det är egentligen först när Nordegren har blivit varm i kläderna som vi fått talk radio till Sverige, även om det pratats i P 1 i 70 år. Nu får vi hoppas att det blir mera Talk TV där man kopierar det svenska sättet att gå mellan högt och lågt med en karismatisk och egensinnig programledare i centrum.

Låt oss fundera på vilka vi vill ge en chans – Claes Elfsberg knäpper upp kostymknappen till slut och visar att karl´n har vassa och egna åsikter. Mats Knutson, vädermannen från Berga Lage Larsson och Janne Josefsson. En kvinna som kan är Mari Ljungstedt, deckarförfattarinna ja men förut på SVT ABC. PÅ TV4 borde de ge en egen studio till Lelle Modig. Förresten, Adaktusson är visserligen välbetald på Kreab men borde vara självklar på Radio 1.

Nog med förslag.

Morgnarna äger!

Jag tror inte man som lyssnare på mycket länge har kunnat skilja de duktiga programledarna från de mindre tillförlitliga som tydligt som just nu.

Lyssnar i bussen på Lasse Johansson i P 1 Morgon. Van, varm, trygg, guidande. Alla frågor får sina svar, frågorna jag inte visste att jag hade, kommer knivskarpt och insiktsfullt. Trots Fukushima och Libyen vågar och orkar jag fortsätta min till synes problemlösa vardag.

Morgnarnas utsatta position i förmågan att förmedla såväl kunskap som trygghet manifesteras. Det borde SvT tänka mer på. Jag efterlyser fler programledare på morgnarna som är lika bra och flexibla som Lasse. Locka dit dem omedelbart, det behöver nationen när omvärlden trycker på. Fler med Tildes empati, Janne Josefssons slughet, Karin Hübinettes journalistiska träffsäkerhet. Varför ge Camilla Kvartoft till Agenda, är det inte hon som är vår morgonstjärna i SvT?

Morgnarna har status, fyll dem med de bästa vi har!