Tv-säsongen är igång, massor med nya program; mycket på gång så man knappat hinner fundera om man hinner med eller inte.
Samtidigt går radion in i lunken, för på hösten ser utbudet likadant ut som under våren.
Tv tänker i skolår, där säsongen börjar på hösten.
Radion tänker budgetår, där nytt börjar vid nyår.
Jag har faktiskt aldrig riktigt funderat på hur smart det var av SR när man i början av 90-talet gick över till den typen av tänk. Det gör ju att radion aldrig behöver konkurrera med tvs utbud utan att radions nysatsningar startar på helt egen bana.
Inte förrän i höst har jag kommit på hur jag ”lägger tillrätta” mina radiovanor och gillar ordningen.
Nordegren är tillbaka och jag stormnjuter. Härom dagen plockade han i gamla sändningar från Estlands frigörelse från Sovjet och det var härligt att höra unga Helena Groll och Marja Talgre samtidigt som de själva fick kommentera i studion. Jag är inte alls lika förtjust i Louise Epsteins program, eftersom jag tycker hon far iväg och snurrar till det för mycket. Men totalen är strålande och jag hoppas att SR vågar satsa på ytterligare pratshower.
Medierna har inte haft sommarledigt och gjort några riktiga toppsändningar. Programmet är en nödvändighet för mig i dag. Kropp och Själ är tillbaka, Stil likaså, Studio Ett har fått tillbaka sina strålande duo. Skönt att ha allt tillbaka till det normala!
I tv tittar jag litet på Fångarna på Fortet, som ju ÄR kul men man har sett det förut. True Talent tycker jag är trist… oavsett om talangerna är osnygga och ouppklädda och ofriserade, har jag hört rösterna förut. Jag tänker då inte sätta mig bänkad.
För det bästa som har hänt, har hänt på SvTs mornar. Ny soffa och den är röd och mer intervjuvänlig. Men, nu sänder man i par och det har hänt underverk med flera av dem. Särskilt teamet Bouvin/Leijnegard är härligt. Hon har på något sätt aldrig kommit helt till sin rätt på egen hand. Nu njuter bägge uppenbarligen av att vara två och 1 och 1 blir faktiskt 3. Grattis! TV4 har ju traditionellt varit den största morgonkanalen, nu måste man nog passa sig!
I går kväll fick jag ståpäls av underhållningen på Polargalan. Patti Smith var uppenbart rörd över de fina tolkningarna av Ola Salo och Veronica Maggio. Tv-produktionen var också bra, en lagom mix av skvallermingel och kvalitet. Snyggt jobbat OTW.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar