Jag skulle för en gångs skull se på TV4 härom kvällen. Rättare sagt, jag skulle kolla om Karin Svärds program om cancer var något att se. Programmet med allt sitt viktiga och hjärtskärande innehåll påannonserades av hallå. En brud med intetsägande stirrande ögon läste en text som någon annan satt samman. Bedrövligt.
Sedan sitter jag en kväll och ska se på Ettan. En viftande och skrikig brud berättar något som jag inte hör, inte vill veta och känner avstånd till. Äntligen börjar programmet…
I P1 sitter en person och säger saker som jag redan vet. Nejmen hörrni…!
När P3 startade 1993 beslöt man att skippa hallåt. I avan för program kunde programledaren påa nästa. Lätt som en plätt. Här kunde man dessutom skapa viss dramatik, en cliffhanger skulle sitta fint, ett känslomässigt överlämnande från person till person kunde utformas, växa och ges kontur. Det är snart 20 år sedan.
Ändå sitter människor i rutan och spelar teater och vill ge oss intryck av att de vet något. Många tror att hallåt är nödvändigt för att skapa kontakt med lyssnarna och tittarna. Den tiden är förbi.
Jag jobbade före jul med hallågruppen på YLE i Finland. Jag skulle komma tillbaka för att kolla resultat och stämma av ambitioner. I stället fick jag veta att hallågruppen var nedlagd och har gjort sitt.
Bravo! Hallåt hör forntiden till. Låt oss slippa.
Förresten, jag lämnade Karin Svärds program efter 4 minuter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar