VARNING FÖR TANT-TRENDEN

Jag är en person som plockar lingon, stryker mina örngott, gillar långkok och gärna gör kap. Det gör mig inte till tant, absolut inte. Det handlar om vett och ekonomi, njutning och smartness.

Men det verkar som medierna i stället väljer att hoppa på en trend som de stavar Tant.

Underbara Clara, som bloggar om att hon ligger halva dagen i sängen med sin bebis, letar saker på loppis och hittar kantareller i skogen.

Elin Ek tar steget från ungdomstrotsig till tant och tipsar om rulltårta och annat.

Ebba von Sydow, fantastisk entreprenör med kunskap om pop, mode och kungligheter, leder babyrusig sitt program i tv och har tappat konturen.

Missförstå mig inte nu; jag har själv varit hemma med mina ungar och försökt få egen kvalitet på tiden. Men, medierna får inte haka på och helt tro att det går att vrida tiden tillbaka 50 år. Gå inte på tant-trenden!

Underbara Clara gör ett störttrist program i P 1 som jag tror ger de flesta tjejer ångest. Elin Ek är modig som tar ett ordentligt steg framåt, men att marknadsföra det som Tant är nedlåtande. Ebba Von Sydow måste snarast hitta tillbaka till popen och kläderna så att hon kommer till sin rätt. Helst utanför tv och säkerligen när den allra som snusigaste babytiden gått över.

Medier får inte ge ny-tanten utrymme! Det är fälla som ligger vidöppen. Jag tror att mängder av tjejer och killar som är hemma med barn, blir stressade och slutar tänka på sin egen utveckling. Jag misstänker att många unga, tror att de blir bättre människor om de väljer bort självständigt tänkande mot att fålla in sig i det prydliga tant-ledet. Det får inte hända!

I Femina recenseras Elin Eks bok och där dras en helt riktig slutsats: det handlar inte om tanten, utan om att göra saker med hjärtat.

Ta den tanken med er in i produktion och släng ut sådant som andas nedlåtande, förnedrande, bryskt och vasst. Sluta romantisera och kalla det för Tant. Det finns något positivt i den här trenden men den handlar om insikt, varsamhet och kunskap.

VAD ÄR EN TALKSHOW?

Så har då Skavlan haft premiär och sopat undan alla konkurrenter. Första programmet i fredags var mycket bra, även om jag fortfarande inte förstår varför han vill knöla in så mycket folk i varje program. Jag blir alltid litet sorgsen, i vilket fall berörd, när någon får lämna gruppen alldeles för fort för att släppa in en ny gäst. Den bortskyfflande gästen går från intressant till sekundär.

Gästerna sitter som i en terapicirkel där alla ser alla. Skickligt bildproducerande gör att man får se gäster reaktioner, vilket berör hela vägen ut till tittaren. Oftast är ju producenten beredd på reaktion, men i fredags överraskade Benny Andersson såväl producent som Skavlan. När My Skarsgård började berätta om sitt alkoholmissbruk, fyllde Benny på med egna frågor och berättelser. Och programmet levde.

Här finns talkshowens kärna – med stöd av en suverän och väl förberedd programledare ska gästen berätta. Programledarens roll ska vara showens tydligaste och starkaste motor. Skavlan säger själv, vilket han berättade i Go’morrons soffa på fredagen, att han förbereder gästerna på ämnet och vilka teman han vill ha, men sedan blir det bäst om han håller sig i bakgrunden. Alltså är bakgrundsarbetet kärnan till Skavlan.

Fantastiska snygga erfarna Karin Hübinette med höga journalistiska kvaliteter, får göra ett eget program, eftersom hon inte får göra ett annat. Enligt den trailer som vevats, ska hon vara bitsk, skrattig, stilig. Konstig trailer. I programmet göms den snygga bakom ett skrivbord framför en publik som inte får göra något. Framför allt inte skratta. Det är inget fel på Hübinette, det är fel på talkshow-konceptet i detta program, med denna programledare.

Sätt henne i en stol där hela hon syns. Skapa gemyt och sammanhang genom att båda gästerna finns där samtidigt. Skippa publiken, så fokus förflyttas från reaktion till sammanhang. Låt henne samtala och reagera. Det räcker. Det är också talkshow. Och ta bort de larviga och planerade muntrationerna, dom fungerar inte. Kanske mest beroende på Karins attityd och framtoning. Hon behöver inga skojsiga inslag. Hon är bra som hon är. Oftast mycket bra, dessutom.

Adam Alsings talkshow kan flyttas till radio. Där finns utrymme för talkshow. Hans program i tv är inte tv.

RÖD SOFFA GER RESULTAT

Tv-säsongen är igång, massor med nya program; mycket på gång så man knappat hinner fundera om man hinner med eller inte.

Samtidigt går radion in i lunken, för på hösten ser utbudet likadant ut som under våren.

Tv tänker i skolår, där säsongen börjar på hösten.

Radion tänker budgetår, där nytt börjar vid nyår.

Jag har faktiskt aldrig riktigt funderat på hur smart det var av SR när man i början av 90-talet gick över till den typen av tänk. Det gör ju att radion aldrig behöver konkurrera med tvs utbud utan att radions nysatsningar startar på helt egen bana.

Inte förrän i höst har jag kommit på hur jag ”lägger tillrätta” mina radiovanor och gillar ordningen.

Nordegren är tillbaka och jag stormnjuter. Härom dagen plockade han i gamla sändningar från Estlands frigörelse från Sovjet och det var härligt att höra unga Helena Groll och Marja Talgre samtidigt som de själva fick kommentera i studion. Jag är inte alls lika förtjust i Louise Epsteins program, eftersom jag tycker hon far iväg och snurrar till det för mycket. Men totalen är strålande och jag hoppas att SR vågar satsa på ytterligare pratshower.

Medierna har inte haft sommarledigt och gjort några riktiga toppsändningar. Programmet är en nödvändighet för mig i dag. Kropp och Själ är tillbaka, Stil likaså, Studio Ett har fått tillbaka sina strålande duo. Skönt att ha allt tillbaka till det normala!

I tv tittar jag litet på Fångarna på Fortet, som ju ÄR kul men man har sett det förut. True Talent tycker jag är trist… oavsett om talangerna är osnygga och ouppklädda och ofriserade, har jag hört rösterna förut. Jag tänker då inte sätta mig bänkad.

För det bästa som har hänt, har hänt på SvTs mornar. Ny soffa och den är röd och mer intervjuvänlig. Men, nu sänder man i par och det har hänt underverk med flera av dem. Särskilt teamet Bouvin/Leijnegard är härligt. Hon har på något sätt aldrig kommit helt till sin rätt på egen hand. Nu njuter bägge uppenbarligen av att vara två och 1 och 1 blir faktiskt 3. Grattis! TV4 har ju traditionellt varit den största morgonkanalen, nu måste man nog passa sig!

I går kväll fick jag ståpäls av underhållningen på Polargalan. Patti Smith var uppenbart rörd över de fina tolkningarna av Ola Salo och Veronica Maggio. Tv-produktionen var också bra, en lagom mix av skvallermingel och kvalitet. Snyggt jobbat OTW.

SOMMAR-REFLEXION

Usch det är aldrig kul att avsluta. Men det hör sommaren till. Jag har sällan lyssnat så litet radio, laddat ner så mycket pod som jag deletat innan jag lyssnat färdigt, som sommaren 2011.

Jag börjar med Sommar, som ju ”är” sommar, tror SR. Trist sommar 2011, mycket pretentiöst och ointressant och lååångt. Jag går igenom hela listan och hittar bara några få höjdpunkter. Henke Larsson härlig, Timbuktu, Beate Grimsrud, Vicky van der Lancken, Claes Hultling. Mycket annat var vansinnigt pretentiöst, von-oben, överproducerat, förberett, o-charmigt och trist i största allmänhet, Jo förresten, den där direktören från LKAB Lars-Eric Aaro var underbar! Har de intressanta människorna i Sverige tagit slut? Absolut inte, men det handlar naturligtviss om stressat urval och inte längre om att ha öra för charm och s.k. vanliga historier. Sommar i P 1 har blivit Skryt i P 1.

Det har funnits flera kort-serier i P 1 i sommar, charmiga och kul. Min favorit är Hemliga Kliniken, en dokumentär från en vårdcentral som i hemlighet tar emot flyktingar och papperslösa i Sverige, producerad av Filt. Serien från norra Dalarna om thailändska och andra bärplockare som lurats till Sverige att plocka Stora bär för Inga pengar alls av Randi Mossige-Norheim var underbar, om än något omständlig med för många avsnitt, Sedan har jag gärna lyssnat på årets fortsättning av serien Oförnuft och Känsla med Helena von Zweigbergk, som varit lika intressant som förra året.

Så kommer några ord om SRs nattsändningar. Jag är precis som många andra alldeles för ofta vaken om natten och det är en pina att hitta kvalitet. Jag lyssnar gärna till P6, som sänder mycket av BBCs material och då och då något från public radio i USA eller CBC, Kanadas reklamfria radio. Jag lyssnar dock inte gärna på det oförberedda snattret från Nattradion, Det finns några som åtminstone har någorlunda koll, Jenny Goldkuhl och Peter Sandberg men de är lika ofta inte tillräckligt förberedda och inte tillräckligt smarta. Men, i går natt gjorde Ola Gäfvert entré, efter många år som ordförande för Journalistförbundet på radion. Kanske stackaren är omplacerad dit och lider svårt. Men, det är mycket lovande för Natten, eftersom killen är snabb, associerar, vet mycket och tycker. Jag hoppas på en lång fortsättning! För Natten i sommar har varit hemsk…

På nätterna har Ekot också haft ett par fullständigt talanglösa personer, som varken vet vad de talat om (geografiska kunskaper är essentiella om man ska vara telegrammare på Ekot) eller kunnat prata rent. Usch, på natten ska man inte behöva vakna till av irritation för att man inte förestår vad de säger!

I tv undanber jag mig fler billiga sommarsamtal där folk pressas samman under en inspelningsvecka för att snacka om Ditt och Datt medan Någon lagar mat. Skiten står sig sällan under den tid som förflyter mellan inspelning och sändning, utan programmen glesnar och möglar under väntetiden. Refererande till min förra krönika, var det faktiskt bara Lotta Bromé som bestod provet att kunna hålla i programmet Sommarkväll i Ettan, snabb-producerad av Baluba. Utfyllnad, inget annat. Hellre en repris säger jag. What about Luuks Videokväll?

Och så är jag så glad även att SvT tänker skippa sina hallåor. Bytte just kanal för att jag inte står ut med den långhåriga tjejen som viftar med händerna och pratar en massa skit. Tack!

Just nu älskar jag såväl Damages (SvT får gärna byte till en tidigare tid, efter som jag är dödstrött när de början sända 2300) och The Hour. Tack för dem!

FOKUSERA I TV

Anne Lundberg är Kristallen-vinnare x 2 och älskad av alla. Hon är glad, flaxar med håret, kramar om folk och visar sina känslor. Anne Lundberg är personlig och går på ständigt högvarv.

Är hon verkligen en av våra bästa programledare?

Hon är tveklöst en av de mest folkkära. Men kanske inte bäst jämt och överallt. Det finns en stor risk för överexploatering, så att både hon och publiken tröttnar.

Såg nya programmet En Andra Chans i veckan. Fyra personer som utstått helvete, måste tänka om, fokuserar på resten av livet, överleva med själen som insats. Ett sådant hjärtskärande program hade nog blivit OK med vem som helst, kanske t o m utan programledare.

Men Anne Lundberg kommer in, lättar upp stämningen, pendlar mellan högt och lågt, får folk att bli privata utan att det blir kletigt, tv blir mjukt och runt och kraftfullt med hennes insats. Hon är outstanding.

Jag tror däremot att det handlar mer om mod än om talang. Hon är modig. Hon vågar visa sorg, glädje, intresse, tillkortakommanden, undringar, kraft, humor. Kort sagt, hon vågar vara den hon är, och i vår tv.

Därför är hennes program med den charmige och glade kocken German Zamudio härliga, spirituella och smakrika. Han är en personlighet som blir bättre i hennes sällskap. Man skrattar och njuter, känner doften av salta hav och saltad potatis. Anne Lundberg är bra på att få folk att växa i rutan.

I Antikrundan blir det lätt för mycket, när andra wannabes står bredvid henne och det skrattas käckare än käckt och gladare än glatt. Där blir det inte sällan smått jobbigt med all förbindlighet och alla skratt. En nedtoning skulle programmet vinna mycket på. Kolla den engelska förlagan.

I Plus var hon en felsatsning. Det har ni redan glömt, inte sant?

Vad jag vill komma åt är SvTs enorma tilltro till Anne Lundberg som talangen som kan allt, och som ska och kan användas överallt.

Ingen kan allt. Och ingen ska jumpa på isflaken och användas på alla ställen. Det gäller nästan alla i rutan.

Fokusera, är svaret. Anne är fantastisk i program som det i veckan och som sänds i ytterligare nio veckor framöver. Hon var kanon i Uppdrag Granskning. Men låt henne i växa i program tillsammans med vanligt folk och låt henne vara nyfiken, undrande, stöttande och öppen. Inga fler flaxiga intervjuprogram, särskilt inte sommartid, med kändisar och talanger, inga fler banketter och annat. Använd henne där hon är bra, kanske bäst. Bland sårade, rädda, kämpande, talangfulla personligheter som vågar visa upp sig. Då är hon magnifik.

Rätt person på rätt plats. Claes i Rapport, Kristoffer bland kultur och musik, Camilla Kvarfort bland aktualiteter, Luuk i populärkultur och Anne Lundberg i de nära samtalen, mötena och porträtten.

Inte svårt. Lätt. Och bra.

STORA RADIOPRISET, kanske

Nu har alla grupper avgivit sina röster till Stora Radiopriset, så jag känner mig fri att ha en åsikt. Priset har utvecklats till att bli roligt och överraskande, mycket roligare än Kristallen. Men även där kan man ju hoppas… Prisutdelning blir det 29 september. Så här hoppas jag om årets radiotalanger:

Årets Folkbildare

Cecilia Uddén tillsammans med Agneta Ramberg. Tveklöst.

Årets Kanalprofilering

P 3. Nytt och fräscht och annorlunda

Årets Morgonprogram

P 1 Morgon

Årets Musik

P 2 och Musik på väg

Årets Närradio

Vet inte, lyssnar för dåligt

Årets privata radiostation

Radio1

Årets Public Service

Medierna. Självständigt, tufft, egna nyheter och egen research

Året Reportage

Randi Mossige-Norheim om de thailändska bärplockarna i Särna

och

Hanna Hellqvist med Storstadsdjungeln

och

Rosa Fernandez och Gustaf Asplund med Hemliga Kliniken

Alltså jättesvårt! Tur att jag inte satt i den juryn...

Årets Rookie

Ingen aning! Hoppas det finns kul förslag från reklamradion?!

Årets Underhållning

Svårt, men röstar för Morgonpasset

Årets Specialpris

Elle-Kari Höjeberg för omgörningen av P 2

HAR INGEN LÄRT SIG?

Norden vaknar till vardag efter en av de värsta och svartaste helgerna någonsin. Det känns overkligt att det bara gått tre dagar sedan mardrömmen började.

Nu måste den stora journalistiska självkritiken börja i Sverige. Framför allt hos SvT. Det måste nu strös salt i såren så att man börjar inse att det alltid måste finnas en beredskap för det allra värsta.

Visserligen går det att skylla på att förra veckan var en stängd medieverkstad där bara inhyrda vikarier, unga, oerfarna och allehanda replacements skulle få ihop något om glass, mobiltelefoner och åskskurar.

Mer än 6 timmar efter det makabra bombdådet i Oslo, gjorde Rapport 1930 en av sina sämsta sändningarna i mannaminne. Hur är detta möjligt? Aktuellt 2100 släppte fram en programledarvikarie Pelle Nilsson, tror jag han hette, som under omständigheterna faktiskt kunde behålla lugnet någorlunda som programledare. Men journalistiskt var sändningarna under all kritik.

Samtidigt åstadkom NRK något så fantastiskt närvarande, informativt, lugnande och icke-spekulerande, trots att alla stod mitt i stormens öga. Suveräna reportrar, fasta och kommunicerande programledare, fina och adekvata samtal i studion, balans och närvaro. Inte en sekund av osäkerhet, förvirring, tappade trådar eller flackande blickar.

Vad kan man lära sig av detta? Någon vän på FB skrev att hela sändningen från NKR borde ingå i journalistutbildningen i fortsättningen. Rätt.

Sverige har gått igenom fler akuta nyhetslägen än Norge, antar jag. I vilket fall handlar det om Estonia, Stureplansskjutningar, tsunami i nära tid och Palmemordet framför allt. Hur är det möjligt att det känns som om inget har lärts, inga slutsatser dragits, inga erfarenheter resulterat i kunskap och framförhållning?

Även om ledarskap och grupper ersatts av vikarier och relativt oerfarna, måste det alltid finnas en akutplan. Varför skulle annars sjukhus ha bakjourer? Då och då uppstår akuta lägen när en arbetsplats måste få in sina bästa, rutinerade, erfarna, klartänkta medarbetare omedelbart. Det fanns faktiskt tid att få in folk för att jobba rätt och snabbt. Det visade SR tydigt.

Nu gäller det att lösa, säkerställa, omformulera rutiner och akut-listor, skapa regler för VEM och VILKA som måste jobba då saker faller i bitar världen runt. Skyddsglasögonen av, allihop! Vardagen måste planeras som om kaos lurar runt hörnet varje sekund. Allt annat är oprofessionellt – och respektlöst mot tittarna.